---------------------
---------------------
---------------------
Allt är inte bara gamla kärlekar och förälskelser i mig. jag förstår att det kan vara lätt att tro det. det är ju trots allt vad jag skriver allra mest om. men det är också det enda jag någorlunda kan sätta ord på. någonting jag vet på ett ungefär hur jag skall beskriva. men, jag är snart 21 år och jag vill bli mogen. det finns inget omoget i att vara kär, vara förälskad eller att älska...men jag känner mig fånig som fortfarande bara beskriver min hjärtesorg.
-
jag vet inte hur jag skall förklara det andra.
det är för svårt.
det går inte att beskriva.
-
den där rädslan. rädslan inför livet och döden och allt däremellan.
hur skall jag kunna berätta om allt det där?
-
-
-
-
jag är så sanslöst rädd för att få en psykos igen.
det är en skräck så enorm att jag måste fläta om livet.
jag vågar inte tänka på vissa saker, vågar inte prata om vissa saker.
det finns filmer och det finns böcker och det finns något av allt som jag måste undvika.
det är fortfarande så mycket som kan trigga igång det där jävliga i mig.
osunda tankar, existentiella tankar... det är fortfarande farligt.
-
det är två år sedan nu. sedan psykosen.
det känns ungefär som igår.
-
-
-
-
-
-
sedan jag började skolan igen har jag fått migrän.
jag har aldrig haft det förut. jag har trott det, men jag hade inte en susning.
är jag alldeles för stressad, pressad?
vet inte.
går bara halvdagar och knappt det.
man kan inte kräva av mig att jag skall komma tillbaka och ge 100% direkt.
då är jag snart sjukskriven igen.
----------------------------
----------------------------
---------------------------
/
den där människan jag försöker skriva tusen dikter och sånger till
men jag misslyckas gång på gång
det är som att inga ord är vackra nog
för att kunna skriva henne något behöver jag ett nytt språk och nya ord
vackrare än alla andra språk som finns och har funnits
om det gick skulle jag skriva ned det som känns i hjärtat
printa det svart på vitt
trycka flygblad att kasta ut över hela världen
så alla kan se
att det finns en fantastisk människa
som ger mig hopp om livet
som ger mig hopp om mänskligheten.
-
hon är min bästa vän.
/
jag önskar jag kunde skriva någonting
som kunde beskriva hur fantastiskt vi hade det.
hur bra jag trivdes i deras sällskap.
hur något så enkelt som att dricka kaffe i sängen
kan etsa sig fast i minnet som någonting av det finaste man upplevt.
men det går inte.
det kanske räcker med att vi vet.
jag vet för allt i världen inte vad jag vill/skall göra med mitt liv. det finns så otroligt många alternativ, MEN inte ett enda intresserar mig. jag är så fruktansvärt glad att jag lever, men så oerhört levnadstrött på samma gång. jag förstår mig inte på mig själv, jag förstår mig inte på omgivningen, jag förstår mig inte på någonting.
hur förklarar man för någon att man inte vill göra något? att man inte kan göra något, för då går man under. hur förklarar man att ångesten tar strypgrepp så fort man ens tänker tanken på att gå utanför dörren? hur förklarar man allt det där som ingen ändå kan förstå, utan att verka lat? jag är inte lat. jag försöker inte fly från måsten. det är bara det att livet och samhället inte passar mig. eller; jag passar inte in i samhället. jag avviker genom att inte sträva efter att studera eller arbeta. jag vill bara vara. låt mig bara vara.
hur lång tid tar det innan man lyckas gå vidare?
"om ett halvår är det över" och det har gått flera halvår.
